Allt händer på samma gång

Provar mammas byxor♥

Sitter vid datorn nu för att få ner någon slags reflektion/sammanfattning av den senaste tiden. Man brukar säga att en olycka sällan kommer ensam och det stämmer väl ganska bra, fast allt har inte varit olyckor bara massa händelser som inträffat samtidigt men som man önskar skulle spridit ut sig eller inte hänt alls...

Redan innan jul var jag hos tandläkaren då jag misstänkte att en lagning börjat släppa. Det visade sig istället att jag fått en spricka i tanden och att den måste dras ut. Detta skulle dock göras efter jul. Så jag bokade tid nu i januari och förra torsdagen var det dags. Eftersom jag har haft tandställning och sprungit hos tandläkaren var och varannan dag så känner jag mig ganska bekväm och är inte ett dugg rädd. Även när jag rotfyllde och borrade för första gången tyckte jag att det gick bra och att det inte alls var så som andra beskrivit (hade dock all bedövning man kunde få).
Men att dra ut en tand visade sig vara något helt annat. När de satt bedövningen och den börjat verka frågar tandsköterskan om jag mådde bra, vilket jag då insåg att jag inte gjorde. Jag kände mig yr och svimfärdig. De lägger ner mig i stolen, hissar fötterna mot taket och huvudet mot golvet och blåser med något av instrumenten på man handleder och under halsen för att svalka mig då jag även börjat kallsvettas. Sedan är det dags att sätta igång med själva utdragningen och efter en liten stund får de åter avbryta för jag behövde mer bedövning. Då får jag en svimningsattack till. I den stunden börjar jag även må illa. När bedövningen verkat drar de och sliter en stund till tills jag inser att jag kommer att spy. Det är precis att de hinner sticka in en papperskorg under hakan på mig innan jag spyr upp det lilla jag lyckats äta innan jag skulle dit...när jag var klar visade det sig, som tur var, att de hunnit få ut tanden i sista stund så jag var färdig! Helt plaskblöt och något skakad åkte jag sedan hem.
Fredagen var jag hemma och helgen som kom var inte kul. Jag vågade inte titta i "hålet" och när jag tillslut var tvungen höll jag på att svimma igen. Jag är verkligen inte bra på att hantera blod och öppna sår, så att ha ett i munnen som hela tiden gör sig påmind är hemskt! Att dessutom veta att man ska undvika att få in mat i det för att det inte ska bli inflammerat gör ju inte saken bättre.
Kände under helgen att det var något som inte stämde och ringde tandläkaren på måndagen igen. Väl där fick jag bekräftat att såret börjat bli inflammerat. Jippi.....De sköljer och kretar runt i hålet för att få bort allt som inte ska vara där och då får jag en svimningsattack till. Tur jag känner tandsköterskan så hon inte tror jag är helt knäpp;)
Pressar sedan mig igenom veckan som dessutom är första veckan med inbokade utvecklingssamtal...Jag sluddrar lite lagom när jag ska försöka hålla i dessa och verka proffsig, men de genomförs i alla fall. Smärtstillande går det också åt en hel del av...
I torsdags var det sedan åter dags för kontroll och då var jag så uppstressad redan innan jag kom dit att jag kallsvettades och mådde illa redan i väntrummet. Men denna gång gick det mycket bättre trots att de grävde runt, fast denna gång bad jag om bedövning så det kan ju ha med saken att göra:P Svimningsattacken kom inte förrän i receptionen så då fick jag sätta mig en stund:) Igår var det ytterligare en snabbkontroll då tandläkaren ville byta till ny medicin i såret så jag inte skulle gå hela helgen. Denna gång gick det jättebra! Det gjorde inte ont alls när de spolade osv och jag klarade mig dessutom från svimningsanfall! Så nu känner jag att det börjar gå åt rätt håll!! På tisdag är det ytterligare en kontroll och förhoppningsvis den sista....

Och inte nog med en utdragen tand och utvecklingssamtal mitt i allt så fick jag ett mycket tråkigt telefonsamtal i fredags eftermiddag. Mamma ringde och berättade att min lilla mormor ramlat hemma och fått en stroke. Hennes syster och man som skulle komma på middag hörde henne innanför dörren som hon tyvärr låst precis innan hon ramlat. Det var först när de fått tag i min morbror och han kommit som de kunde få upp dörren och då låg hon på golvet precis innanför. Det visade sig att hon ramlat ihop på morgonen precis efter att hon varit ute och hämtat tidningen så hon hade legat i ca 4-5 timmar innan hon blev hittad. Proppen hon fått hade satt sig i bak i nacken men innan hon hann bli opererad hade proppen släppt av sig själv.
Idag har vi i närmsta familjen varit och hälsat på henne för första gången och det var så skönt att få se henne. Hon var fortfarande förlamad i vänstra ansiktshalvan och vänstra sidan var svag men hon kunde röra både arm och ben. Minnet var det heller inget fel på då hon direkt hon såg oss sa att hon hade tid hos ögonläkaren nu i veckan och att vi måste ringa och avboka. Hon började även rabbla upp ett telefonnummer till en vän hon ville vi skulle ringa och berätta för:P Det var skönt att se att min lilla mormor fortfarande var sig själv, dessutom hade hon humorn kvar och drog många skämtsamma paralleller till det vi pratade om. Dessutom har hon kämparglöden och viljan att komma tillbaka! Sjukgymnasten kommer få ett helsike med henne, tror hon kommer köra hårdare med honom än vad han kommer göra med henne:P
Är så tacksam att det gick som det gick och att hon ändå blev hittad efter endast ett par timmar. Vem vet vad som skulle hänt annars.

Älskar dig lilla mormor! Kämpa, vi finns alltid här för dig♥